alecsonodiga

Sitter och funderar på vad jag ska skriva som inte går in för mycket på personliga detaljer men ändå får fram det jag vill ha sagt, och det bästa jag kommer på är typ att skriva att det just nu är en väldigt sorglig tid, men det känns så puttigt på något sätt. Litet. Mest för att det inte är mig som det är sådär jättesorgligt för, får man ens skriva så? får man erkänna att bara för att man inte kände någon så väl så är man inte lika ledsen för att dom försvinner? Självklart så är jag nere, inte alls på topp, men jag gråter knappt, och för mig är det största tecknet för att sörja gråt, så det känns fel. Istället koncentrerar jag mig på hur sorgligt det är för andra och är ledsen för att dom är ledsna, och då känns det lite bättre, som att jag trots allt har empati, det är kanske inte så stort fel på mig som jag trodde. Märker att detta inlägg vart ganska mycket om mig och det var inte direkt meningen, men jag antar att när vi människor möter förlust så undersöker vi oss själva aka soulsearching eller något liknande. Aja, ville bara skriva av mig lite.




There's a place called heaven, i'm not sure if it exists, but i do know one thing, there's gotta be more to afterlife than this.